Hej på er!
Ja, då har man testat ytterligare en Gran fondo bana.
Här ses jag småle uppför en backe
Till att börja med måste jag säga att jag är aningen stolt över killarnas prestationer idag. De satt precis där de skulle och var med på utbrytningsförsök redan från början. Precis som vi hade snackat om innan loppet ville de köra ihop sig och försöka ta tillfället i akt och köra som ett lag. Vilket de gjorde med glans. Grattis Henrik!
Teamet längst fram i andra backen.
För min egen del såg jag loppet som ett jättebra tillfälle att få hård träning, efter alla de veckor jag har varit sjuk. Tyvärr så efter drygt halva loppet (om jag minns rätt) så satt jag helt fel i en backe, dvs på tok för långt bak. Vilket blev till följd att jag tappade kontakten med huvudklungan. Jag svor i några mil själv innan jag slog följe med en klunga som kom ikapp bakifrån.
Linus på linjen på byxorna symboliserar mina svordomar.
Jag var fortfarande jäkligt besviken på mig själv då jag vet att mitt största problem inte är styrkan utan att våga och att sitta rätt i klungan. Efter ett tag så såg jag att det satt med ytterligare en tjej och jag beslöt mig för att ta ut lite av min besvikelse genom att ge mig tusan på att vara före henne i mål.
Så när det drog ihop sig någon mil innan mål så stötte jag tillsammans med två andra cyklister för att komma iväg. Tyvärr kom gruppen bakom ikapp oss den gången. Men lite senare kom två andra cyklister iväg och jag stötte ikapp dem med bara någon kilometer till mål. Sedan körde jag bara på, de två andra cyklisterna i utbrytningen lämnade jag bakom mig och kom först i mål från min lilla (avhängda) grupp.
Jag kan med gott samvete säga att loppet var mycket lärorikt för mig. Jag känner att jag vågar mer och mer för varje lopp och jag känner mig starkare och starkare efter sjukdomsperioden.
Bilder kommer snart!!
//Bea
