Vurpa

Bild av Mats Sarapik

Efter sjukdom och påtvingat träningsuppehåll så kunde jag inte längre hålla mig ifrån att köra! Det var ju inte vilket tråkigt lopp som helst, utan GP lopp i centrala Göteborg. Med en jätte rolig bansträckning, på pappret.

Kl 18:15 så stod vi äntligen på startlinjen. Efter en nervös dag, där jag hade slitits mellan hopp och förtvivlan. "Ska det regna eller kanske det blir uppehåll?!" De kurvorna och kullerstenarna ville jag helst slippa ta i regn. Men väl på startlinjen så var banan redan våt och jag bara intalade mig själv "det som inte dödar härdar". Jag kunde bara inte fega ur! Men jag bad en bön i det tysta för att jag skulle vara en av de få som ikväll skulle slippa möta asfalten.

Bild av Mats Sarapik

Jag hade som mål att ta mig igenom GP:t och få en bra placering, men det viktigaste.... att jag skulle VÅGA. Ta för mig och inte bromsa mig ur kurvorna som jag brukar.

Det sista målen levde jag upp till. Jag tog kurvor och kände mig inte det minsta orolig. Jag tänkte att det är bara att köra, någon gång har man tur.... men tyvärr skulle det visa sig att det inte var just denna kväll.

I kullerstensbacken ställde jag mig upp och helt plötsligt fick jag kasst på cykel. Utan att jag hann blincka, så fick jag mig en närmare titt på kullerstenen. Både cykeln och jag fick oss en kyss, men värst var det nog med cykeln. Jag reste mig och svor över att bakbromsen stod rakt in i bakhjulet.

Men nu känner jag mig mer sugen än någonsin på att köra i morgon. Banan är ingen som passar mig men vilken träning jag kommer att få!=) Jag vill ju komma tillbaka i någon typ av form så snart det bara går och då vore det ju onödigt att inte passa på. Så blir inte mitt knä större (nu är det har det samma storlek som en apelsin) och får jag fixat växeln så kör jag imorgon på bräckan.

Förresten, behöver jag säga vad jag tycker om damernas startfält?!!


//Bea