Racet då, det såg ut som det brukar göra på Kinnekulle,
relativt hårt uppför backen och klungan rejält utsträckt för att sedan samlas
ihop i den lättåkta utförskörningen. På
andra varvet gjorde jag en attack i backen med förhoppningen att få med mig
någon, tyvärr var jag ensam på toppen med 10-15 sekunder ner till klungan. Det
är verkligen mission impossible med 80+ grabbarna med bra tryck i benen
jagandes utför, så innan backen var slut var jag inhämtad igen. Så det var bara
att börja om, försöka va aktiv, köra hårt i backen och hoppas på att övriga
skulle bli mer slitna.
Näst sista gången i backen fick jag lite lätt
krampkänning i benen, inte bra inför avslutningen. Så jag försökte vila så
mycket som möjligt i de lättåkta partiet. Tyvärr missade jag helt att en
Norberg-åkare hade gått loss, dåligt uppmärksam och trött helt enkelt.
Sista gången in i backen är det bara att bita ihop, snart
är lidandet över. Måste säga att jag var förvånad över hur många som satt med i
täten när vi gick in i sista branten innan mål, var nog minst 25 man som alla
försökte ligga längst fram då. Men som vanligt var det nog många som
underskattat längden på sista branten. Jag låg rätt långt bak när farten
skruvades upp ytterligare och det kändes som cyklisterna runt om stannade,
tänkte att jag måste i alla fall testa att ställa mig upp och spurta. Jag
hittade lite kraft i benen och kunde till och med peta i två växlar till,
spurtade förbi alla utom Edvin Tholin, CK Bure som hade visat sig stark hela
dagen.
En tredje plats på Kinnekulleloppet får nog ändå vara
godkänt med tanke på att jag för ett par veckor sedan var beredd att sälja både
cykel och ben.
//Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar