Motionärer i HCK

Efter helgens drabbningar kändes det skönt med ett lugnt distanspass med HCK i tisdags. 4,5 timme fettförbränning. Kändes som ett lagom sätt att protestera mot 1 maj rörelsen att i alla fall sätta kroppen i rörelse.

Eller lugnt distanspass är kanske en sanning med modifikation. Om man planerar att köra det så skall man inte köra i deras 29 grupp. För då får man tampas med just motionärer som alltid är lika dragvilliga. Och tempot skruvas alltid upp till smått komiska nivåer. I tisdags var inget undantag. Knappt hade vi hunnit upp på cyklarna förrän första backen kom. Och då är det obligatoriskt med den där lilla onödiga farthöjningen som sätter etiketten på resten av passet. I tisdags var det en ung kille som inte kunde låta bli. Men det kan vara allt från damer till 100 kg cyklister. Gemensamt för dom alla är att dom skall trissa upp tempot.

Inte för att jag var bättre på min tid som motionär i HCK. Tvärtom. Det var alltid fullt fokus på att halvhjula såpass hårfint att den som låg till höger skulle anta utmaningen men ändå inte bli anklagad för att just halvhjula. Ganska snart var cirkusen igång. Och ofta slutade det med att halva gruppen bytte grupp vid fikat och resterande var avhängda eller demoraliserade när det var 3-4 mil kvar. Kul...

Jag kommer speciellt ihåg min första runda med HCK. Jag hade fått min splitter nya alldeles för dyra Derosa (köpt av mannen som aldrig ger rabatter) och trodde jag var odödlig. Åkte upp till Härryda pendelparkering tillsammans med min dåvarande flickvän Linda och stiger ur bilen och frågar skaran av samlade cyklister: "-var är den snabbaste gruppen?" Når jag självklart fick äta upp. Det slutade med att halva gruppen blev avhängda och släpade i smutsen innan halva passet var avklarat. Jag hängde med till cirka 4 mil kvar på Patrik Ahlbins hjul ("- JA, det var han som körde Lindome tempot naken i fårskinnshandskar med nummer lappen på bar hud.") Då kom hammaren. Jag blev liggande i en busskur i Benareby och tog mig inte hem. Jag fick dricka vatten ur en bäck och fråga i ett hus längre fram efter några brödbitar. Sen kunde jag rulla sista biten till pizzerian i Härryda där jag åt två pizzor, en glass och 2 koppar kaffe innan Linda fick komma och lösa ut mig. För jag hade ju självklart varken pengar eller punkagrejer på mig.

//Stefan